Att leta efter pengar ska inte kosta pengar

Det finns en kostnad i bidragssystemet som ingen budgeterar för och som ingen mäter.

Inte ansökan. Letandet.

Timmarna någon lägger på att ta reda på vad som finns, om det är öppet, om ni är behöriga, vilken av fyra parallella omgångar ni tillhör och om villkoren är desamma som i fjol. De timmarna finansieras av ingen. De tas från verksamheten.

För en förening betyder det kvällar som annars hade gått till medlemmarna. För ett litet företag betyder det tid som annars hade gått till kunder. Och det är en kostnad man betalar innan man vet om det ens fanns något att söka.

Därför söker folk inte

Jag tror att det är den kostnaden, mer än något annat, som förklarar de siffror som annars är obegripliga.

Svenska organisationer står för 2,86 procent av alla deltaganden i Horisont Europa men får 3,47 procent av de beviljade medlen.

Vi vinner alltså över vår viktklass varje gång vi skickar in. Vi skickar in för sällan. Och regeringens mål är att Sverige ska tilldelas mer än 3,7 procent och tillhöra de ledande vad gäller andel beviljade ansökningar.

Det låter som ointresse. Jag tror att det oftare är kalkyl.

Om ni inte vet om något finns, och det kostar er femton timmar att ta reda på det, så gör ni något annat. Det är ett rationellt beslut varje gång. Problemet är att många fattar det samtidigt, och summan blir en ansökningsvolym långt under vad landet klarar av.

Skrivandet är löst. Letandet är det inte.

Här har något ändrats de senaste åren, och det är värt att vara tydlig med.

Att formulera en ansökan har blivit betydligt lättare. En språkmodell strukturerar en projektbeskrivning bättre än de flesta av oss gör sent på kvällen. Den delen är i praktiken avklarad.

Att veta vad som finns har inte blivit lättare alls.

En språkmodell är tränad på text som fanns vid en viss tidpunkt. Bidragslandskapet är inget textdokument, det är ett tillstånd som ändras varje vecka. ERC flyttade behörighetsfönstret för Starting Grant. Arvsfonden slopade enmilsregeln. Beredskapsstödet till lantbruket pausades i maj men beskrivs fortfarande på rådgivningssidor som sökbart.

Ingen av de ändringarna står i utlysningstexten ni läser. Alla tre avgör om ni kan söka.

Vad det borde kosta

Min uppfattning är enkel: att ta reda på vad ni kan söka ska kosta nära noll.

Inte "billigt". Nära noll, i tid och i pengar. Tio minuter, inte tio timmar.

Skälet är inte generositet. Det är att tröskeln bestämmer volymen. Så länge det kostar femton timmar att ta reda på om det finns något kommer bara de som redan är vana att göra det. Och de vana är sällan de som behöver pengarna mest.

Vi ligger på 3,47 procent mot målet 3,7. Vår beviljandegrad är 17,23 procent, över EU-genomsnittet men under grannländernas.

Vi är alltså bra på att vinna. Vi är sämre på att delta. Och deltagandet är exakt det som sökkostnaden styr.

Det som gör mig otålig

Ett stöd som ingen söker återgår till statskassan, och det skickar en signal uppåt: det behövdes visst inte. Nästa gång anslaget ska sättas har någon den siffran framför sig.

Här ska jag vara noggrann, för det är lätt att dra för stora växlar. Att ett anslag inte förbrukas betyder inte alltid att för få sökte. Klimatklivet slog ansökningsrekord 2025, med över 7 400 ansökningar mot 5 800 året innan, samtidigt som klimatanslagen inte gick åt fullt ut. Där handlar det mest om att fleråriga investeringar betalas ut senare än de beviljas.

Så en osynlig sökkostnad i dag blir en mindre pott om två år. Förlusten ackumuleras, och ingenstans i den kedjan finns någon som kan peka på vad som faktiskt gick förlorat.

Det finns ingen rad i någon årsredovisning som heter "projekt som var behöriga men aldrig blev sökta". Det är den siffran jag skulle vilja se, och den är den enda som inte går att ta fram.

Vad vi försöker göra åt det

Vi bevakar 24 000 källor, svenska och europeiska, löpande. Inte för att ansökningar är svåra att skriva, utan för att de är svåra att hitta.

Ambitionen är att flytta letandet från er till oss, och att göra det så billigt att frågan "finns det något vi kan söka?" blir något man ställer i förbifarten i stället för något man avsätter en kväll för.

Om det lyckas är det inte vi som vinner mest på det. Det är den förening som får plats för sina ungdomar, den gård som byter ut något fossilt och den forskargrupp som får pröva en idé som annars hade blivit liggande.

Pengarna till dem finns redan. De är avsatta och beslutade. En del av dem lämnades tillbaka förra året.

Skapa ett konto gratis och se vad som ligger öppet för er just nu: portal.grantigo.com/register

---

Källor