Sveriges plan för föreningar och lärosäten är rätt. Den saknar bara ett steg.

Två sektorer bär en stor del av Sveriges ambition att vara ett ledande kunskapsland. Föreningslivet, som gör det staten inte gör och som möter människor där de bor. Och lärosätena, som ska forska, utbilda och se till att kunskapen kommer till nytta.

Båda har en politisk plan. Båda planerna är i huvudsak kloka. Och båda hoppar över samma steg.

Vad planerna säger

För lärosätena är målet uttalat. Den nationella strategin för svenskt deltagande i Horisont Europa slår fast att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings och innovationsländer, och att vi ska tillhöra de ledande deltagarna vad gäller andel beviljade ansökningar. Målet är mer än 3,7 procent av vad EU beviljar.

För civilsamhället går utvecklingen mot mer struktur och mer samverkan. Regionernas samrådsskyldighet förtydligas så att den uttryckligen omfattar företrädare för civilsamhällets organisationer, med lagändring föreslagen från 1 juli 2026. Nya skatteregler ska öka företagens möjligheter till avdrag för sponsring av idrott, kultur och annan allmännyttig verksamhet.

Det är rimliga saker att vilja. Mer samverkan, mer finansiering, tydligare roll.

Steget som saknas

Ingen av planerna handlar om hur den enskilda organisationen ska få veta vad som finns.

Det låter som en detalj. Det är det inte, och siffrorna visar varför.

Svenska organisationer står för 2,86 procent av alla deltaganden i Horisont Europa och får 3,47 procent av de beviljade medlen. Vi vinner över vår viktklass när vi söker, och vi söker för sällan.

Samtidigt sökte 58 organisationer omkring 69 miljoner ur Boverkets stöd till ungdomsverksamhet i allmänna samlingslokaler. Det fanns 19,6 miljoner. Och Allmänna arvsfonden fördelade drygt 1,3 miljarder kronor under 2025, den högsta nivån någonsin.

Det finns alltså ingen generell brist på vare sig pengar eller sökande. Det finns en felfördelning mellan dem, och den uppstår i det led där ingen plan tar ansvar.

Vad det betyder för lärosätena

Här finns en siffra i Vinnovas årsbok som förtjänar mer uppmärksamhet än den får.

I pelare 1, den vetenskapliga spetskompetensen, går 95,02 procent av de svenska medlen till universitet och högskolor. De svenska forskningsinstituten står för 3,27 procent. I andra EU-länder är fördelningen betydligt jämnare.

Det betyder inte att våra universitet är för framgångsrika. Det betyder att en hel sektor som söker och vinner i andra länder knappt syns hos oss.

Lägg till att svenska organisationer står för 2,86 procent av alla deltaganden men får 3,47 procent av medlen. Vi vinner över vår viktklass när vi söker, och vi söker för sällan.

Om strategins mål är att bli ledande på andel beviljade ansökningar är den enskilt största åtgärden inte bättre ansökningsstöd. Det är fler avsändare.

Vad det betyder för föreningarna

För föreningslivet ser samma problem annorlunda ut.

De stora statsbidragen har trösklar som kontrolleras mekaniskt. MUCF:s organisationsbidrag kräver minst 1 000 medlemmar i åldern 6 till 25 år, att den gruppen utgör minst 60 procent av medlemmarna, och medlemsföreningar i minst fem län. Ligger ni under gränsen spelar innehållet ingen roll.

Det är i sig inget fel. Ett organisationsbidrag till etablerade organisationer ska ha trösklar.

Problemet är att många små föreningar hör "statsbidrag", stöter på det kravet, och drar slutsatsen att bidrag inte är för dem. Fast projektstöd, kommunala föreningsstöd, Leader och stiftelser sällan har sådana krav alls.

Och där det inte är trösklarna är det formalian. Boverkets bidrag kräver ett skriftligt yttrande från kommunen om behovet på orten, inlämnat tillsammans med ansökan senast den 31 augusti. Kommunen är som tunnast bemannad i juli och augusti. Boverkets egen planeringsguide säger rakt ut att det ofta är svårt att få tag på rätt personer då.

Det är ett förutsägbart hinder som upprepas varje år, och som inget policydokument nämner.

Vad jag skulle vilja se

Tre saker, och de kostar inte mer pengar.

Att söka information ska vara gratis och snabbt. I dag är sökkostnaden den verkliga tröskeln. En liten förening ska inte behöva känna till skillnaden mellan organisationsbidrag och projektbidrag för att hitta det de faktiskt kan söka.

Ändringar ska nå den som berörs. När Arvsfonden slopade enmilsregeln blev en mängd föreningar behöriga som fått nej tidigare. Många av dem vet fortfarande inte om det.

Fönstren ska rymma verkliga beslutsvägar. Ett stöd som kräver kommunens yttrande måste ta hänsyn till att kommunen har semester. Ett stöd som kräver medfinansiering måste ta hänsyn till att en nämnd sammanträder på ett schema.

Varför jag bryr mig

Vi byggde Grantigo för att den här förlusten är osynlig och därför accepterad.

När en pott går tillbaka syns det i en årsredovisning. Men det finns ingen statistik över den förening som inte byggde om lokalen, eller den forskargrupp som lade idén i en låda för att ingen visste att utlysningen fanns.

Det är där jag tycker att både Sveriges och EU:s ambitioner faller. Vi mäter vad som beviljades. Vi mäter aldrig vad som aldrig söktes.

Planerna för föreningar och lärosäten är rätt i sak. De behöver bara ett steg till, och det steget är enkelt att beskriva: gör det billigt att veta vad man kan söka.

Vi bevakar 24 000 källor så att ni slipper: grantigo.com/nyhetsbrev

---

Källor