Sverige är inte sämst i EU på att söka stöd. Men vi når inte vårt eget mål.

Påståendet dyker upp med jämna mellanrum. Sverige är dåligt på att söka EU-medel. Vi betalar in och får inte tillbaka. Vi är sämst i klassen.

Jag har själv upprepat en version av det. Sedan gick jag till Vinnovas årsbok för Horisont Europa och läste tabellerna, och blev tvungen att sluta.

Sanningen är mer obekväm än myten, åt båda hållen.

Vad siffrorna säger

Svenska organisationer har fått 1 818 miljoner euro ur Horisont Europa under programperioden. Det är 3,47 procent av allt som beviljats, och det placerar Sverige på åttonde plats bland EU:s och de associerade ländernas organisationer.

Åttonde plats av trettiotalet länder är inte sämst i klassen. Avståndet både uppåt och nedåt i listan är dessutom bara några tiondelars procent, så placeringen är känsligare än den låter.

Vår beviljandegrad, alltså andelen svenska ansökningar som går igenom, ligger på 17,23 procent. Det är över EU-genomsnittet.

Så långt myten. Nu kommer den obekväma delen.

Tre saker som borde oroa oss

Vi når inte vårt eget mål. Den nationella strategin för svenskt deltagande pekar ut ambitionen att Sverige ska få minst 3,7 procent av vad EU beviljar. Vi ligger på 3,47. Riktningen är uppåt, men målet är satt av oss själva och vi är inte där.

Grannländerna är bättre än vi. Vår beviljandegrad ligger över EU-snittet, men under våra grannländers och under gruppen jämförbara länder. Tyskland ligger på 18,24 procent, Frankrike på 18,84, Belgien på 20,48. Vi ligger på 17,23.

Och viktigare: vår beviljandegrad sjunker mer än deras. Söktrycket i Horisont Europa ökar över tid, så beviljandegraden faller för alla. Men den faller snabbare för Sverige än för grannländerna och de jämförbara länderna.

Vi söker för lite i förhållande till vad vi vinner. Svenska organisationer står för 2,86 procent av alla deltaganden men får 3,47 procent av medlen. Vi vinner alltså över vår viktklass när vi väl söker.

Det är den siffran jag fastnar vid. Vi är bättre på att få ja än vi är på att skicka in.

Var det verkligen sitter

Två mönster i årsboken pekar åt samma håll.

Det första är institutssektorn. I pelare 1, den vetenskapliga spetskompetensen, går 95,02 procent av de svenska medlen till universitet och högskolor. De svenska forskningsinstituten har en marginell närvaro, 3,27 procent. I andra EU-länder är fördelningen betydligt jämnare.

Det betyder inte att våra universitet är för bra. Det betyder att en hel sektor som söker framgångsrikt i andra länder knappt syns i vår statistik.

Det andra är Europeiska innovationsrådet. Sverige får mellan fem och sex procent av de beviljade medlen inom EIC, vilket är starkt. Men beviljandegraden där ligger på åtta procent sedan programmets start, den lägsta av alla delprogram för svensk del. Många söker, få får.

Även inom ERC ligger vi under. Svensk beviljandegrad är 12 procent mot EU:s 14 och jämförbara länders 16.

Varför myten är farlig

En myt som säger att vi är sämst leder till fel slutsats. Om problemet vore att vi är dåliga på att skriva ansökningar skulle lösningen vara mer ansökningsstöd.

Men vi vinner över vår viktklass när vi söker. Problemet är att för få söker, och att de som söker inte alltid söker rätt sak.

Årsboken noterar dessutom något som gör det svårare framöver. Det finns utlysningar i Horisont Europa med ensiffrig beviljandegrad, och exempel så lågt som två till tre procent. En bidragande orsak till det ökade söktrycket kan vara att AI används vid ansökningsskrivande. Kommissionen har börjat diskutera saken med medlemsstaterna.

Vid riktigt låg beviljandegrad förlorar systemet en del av sin legitimitet. Om ansökningar med högsta betyg avslås, hur skedde egentligen urvalet av de få som beviljades?

Slutsatsen är obekväm för alla som säljer ansökningsskrivande, oss inräknade: när volymen ökar räcker det inte att skriva bra. Det avgörande blir att söka rätt sak, i rätt program, i rätt omgång.

Vad jag tycker att vi ska sluta säga

Sluta säga att Sverige är sämst i EU. Det är fel, och det leder tanken åt fel håll.

Säg det här i stället, för det är sant och det är värre:

Vi får ja oftare än genomsnittet när vi söker. Vi söker för sällan. Våra grannländer förbättrar sig snabbare än vi. Och vi når inte det mål vi satt själva.

Det är fyra påståenden som går att kontrollera, och alla fyra pekar på samma sak. Det är inte skrivförmågan som är flaskhalsen. Det är att för få vet vad som finns, och att för få söker det.

Vi bevakar 24 000 källor så att ni slipper. En gång i månaden skickar vi det som rör er sektor: grantigo.com/nyhetsbrev

---

Källor